Min officiellt arbetstid ar till klockan 17.30. Eftersom jag redan sagt upp mig borjar jag numera ca klockan 17 fundera pa vad jag skall gora efter jobbet. Tank att det finns tid att gora ngt EFTER jobbet igen. Kanns nastan som om man ar fodd pa nytt. Med bara tva manader kvar i stan sa nu galler det att satsa hart pa att ta igen alla missade ol och middagar i goda vanners lag. Lite turism och kultur borde ocksa hinnas med.
 
Sa ocksa igar, klockan blev 17 tickade det sedvanliga emailet fran min blivande hustru in; “What’s you plan tonight honey?”. Jag sag mig omkring och insag snabbt att alla kollegor var pa tok for upptagna for en ol, och sjalv var jag sugen pa att laga till den dar kycklingen som lag hemma och vantade, sa jag borjar skriva ett svar; “coming home to cook….” men avbryter mig for att istallet sla en signal till en gammal van jag lange forsummat.
 
Det ar en lustig kansla jag har for den har vannen. En gang i tiden skulle jag ha overvagt att kalla henne flickvan men som tur ar drog jag ganska snabbt i nodbromsen. Vi passade inte ihop. Jag kanner mig allt som oftast obekvam eller rentav misslyckad kanske i hennes sallskap. Hon ar pa intet satt ngn oversittare, men det ar ngt i hennes stil som far mig att drabbas av akut mindervardeskomplex (lillebrorskomplex??). Men samtidigt ar hon valdigt go, och har ett stort hjarta och en ganska skon installning till livet. Eftersom vi bada bor i London kanns det som vi “borde” ses oftare, men det inte fungerar sa, det tar for lang tid att ses och alla ar for trotta efter jobbat (ganska kassa undanflykter men anda…).
 
Sa mest for att stilla mitt daliga samvete, ringde jag min gamla vaninna. Phew, vilken tur - en telefonsvarare. Med andra ord mojlighet att ta credit for att forsoka ses utan att ses. Bingo!! Sa jag forsatter mitt email till blivande hustrun och sager att det blir “apricot chicken” till middag - men sa ringer telefonen innan emailet ar skickat. Det var min van som visst tycker det vore toppen att ses varfor jag snart lovat att cykla det 6 kilometrarna rakt vasterut igenom de mest tata kvarteren och gatorna av West End till Piccadilly Circus (dar hon jobbar) istallet for min stabila kvart osterut och hem. “Da kommer jag strax” sa jag att la pa. Slangde mig pa cykeln att kom oskadd genom den tata trafiken trots att jag korsade alldeles for manga rodljus. Framme ringer jag min van som lovar komma ner med detsamma.
 
Fem mminuter gar…. kanns lite olustigt att sta och vanta har med cykeln pa trottoaren. Tio minuter passerar och jag bojar bli lite sne’, “fasen vad kasst att inte ens kunna pallra sig ned med en gang nar jag korsat halva London for att komma hit”, grymtar jag. En KVART forflyter och sakta borjar jag koka; “Vad ar det har for skit jag haller pa med?? Uppratthalla en vanskap som bara for mig att kanna obekvam. Jag har val nog med vanner jag forsummar for att sluta lagga krut pa henne! Ar det alltid JAG som skall ta initiativet att ses??? YES, BUT WHY??? Nu ar det SISTA gangen jag hor av mig till henne!!! Och fy bovelen vad nochalant av henne att inte komma ner!”
 
Sa kommer hon till slut. Kram kram och en liten ursakt; “det ringde, ocksa kom nagon over till mitt skrivbord men ngt viktigt just som jag skulle ga…” osv osv. Jag forstar, jag vet hur det kan vara pa kontoret. Vi gar over till ett kafe och pratar en timme eller tva. JATTETREVLIGT!! Grrrrrrrrrrr, det var da fasen ocksa, att det skulle vara TREVLIGT att ses?!? Vad gor jag NU??? Jag hade ju bestamt mig att det har var en meningslos vanskap. Naval, jag kanske hanger pa till den dar festen hon bjod in mig till pa lordag…
 
Och vad ar sensmoralen? Att aldrig ge upp kanske? Att en extra vanskap inte ar ngt som tynger? Att det sallan kostar att bjuda pa sag sjalv? Jag vet inte. Skall bli trevligt med fest pa lordag i alla fall!!