Vilken naturlag förutskriver att man snarast möjligt efter att ha övertagit sin nya bostad skall utsätta sig för långvarig och jävligt plågsam sadomasochism? Efter att ha spenderat många helger på sorgliga visningar och timmar med banken och massor av oro för kommande räntehöjningar, ja då skall man göra sitt absolut yttersta för att INTE sätta igång och njuta av sitt livs största affär. Det jag talar om är naturligtvis GDS (Gör-Det-Själv).

Jag förstår att ‘rikingar’ slänger upp plånboken och låter proffs göra jobbet, men vi vanliga dödliga, varför offrar vi sömn och husfrid för att kleta i silicon och kakelkladd när man bara kan luta sig tillbaka och avnjuta några nygräddade våfflor eller kanske ett bad med en go bok.

Fredag eftermiddag, och jag känner mig som Ensamma Mamman i Cecilia Torudds smått geniala serie; Ensamma mammans väninna säger i en serieruta “Åh, det är skönt att man har helgen så man kan orka med veckorna” varpå ensamma mamman svarar “det är tur man har veckorna så man orkar med helgerna” i åsyftan till hennes jobbiga tonårsungar. Jag för min del spenderade fredagskvällen framför en usel film (Righteous kill med Pacino & Di Niro - de borde kunna prestera bättre!) i sällskap av min broder, en Gato Negro och Siaglass nya lömska sorter Viol, lakrits och chillichoklad. Vinaren var OK men glassen var mindre lyckad. Trött som ett as och med hemska ryggsmärtor från gårdagens sena tapetserande bestämmer jag kring midnatt efter filmen för att jag inte förtjänat min skönhetssömn innan jag målat mina lister en tredje strykning. VARFÖR?? De blev in ens riktigt riktigt vita, så det blir till att måla ett fjärde lager. Det sägs att köksrenovering är en riktig skilsmässogenerator och jag betvivlar inte sanningshalten i det efter att ha kännt hur några sketna tapeter i vår 70tals bostadsrätt sätter press på mitt unga äktenskap. Fast, jag skall inte klaga, det finns de som tar mer vatten över huvudet - husköparna!

Länge leve de som gärna bor i ett ruckel och är villiga att stå för det! En dag kommer det visa sig en dag att deras hjärnor, ryggar och livslängd vida dominerar oss sadomasochistiska framåtstävares. I mitt nästa liv skall jag bli bohem!

Då jag nyligen var iväg på semseter slog det mig igen, ”Less is more”. Det håller liksom inte att översätta till ”mindre är mer” för då hör man ju hur sjukt det låter. Givetvis måste ”mer vara mer”, annat vore ju knas. Men visst är det ett lömskt koncept, det faktum att när man reser iväg på semester eller till ett lanthus eller som sommarstuga, då ser man fram emot det enkla livet. Vad kan vara bättre än en kriminalroman i en hängmatta? Eller en 15 år gammal Tintin på ett klassiskt utedass? Eller en nyfångad forell över elden eller på gasköket? Eller 3 veckor helt utan TV då man istället måste umgås genom att prata med varandra? Alla lyxiga prylar man samlar pengar till innan man slår till och alla vardagliga bekvämligheter man strävar för att uppnå – det är de man gärna slipper när man är fri att leva som man vill.

 Har du någon gång semestrat i paradiset? Kanske en Filippinsk lite ö där största problemet verkar vara valet mellan kokosnöt eller mango till frukost. Folk jobbar, på sin höjd, några timmar och inte speciellt hårt vad det verkar mest sover de och de är ganska feta, så det går nog ingen nöd på dem. Kanske lever de i ett skjul utan isolering nära stranden, men eftsersom det aldrig är kallareän 20°C så borde det inte vara några problem. Kort sagt, det verkar som de har ett drömliv där. Eller? Efter ett tag ser du att det faktiskt står en gammal TV i skjulet och du undrar varför de förstör sin idyll med en TV när livet de lever här ser ut som paradiset i dina ögon. Sedan berättar de för dig att deras största dröm i livet är att komma till Kalifornien och jobba så att de kan köpa alla de där prylarna som du har hemma men som du är så glad att rymma från under semestern – det är då du undrar var det gick snett. När man inte vill leva ett liv på en tropisk strand där man jobbar några ynka timmar i veckan, utan hellre ha ditt stressiga liv med slit och släng.

Människan är ett mysterium. Vi, som kollektiv, strävar alltid framåt. Men, somliga gör det med en skönare inställning än andra. Jag läste för ett tag sedan en bok, Holy Cow hette den, där jag fick lära mig en fundamental skillnad mellan västerlänningars och indiers inställning till livet; En sann västerlänning ser sig omkring sig tänker ”åhh, om jag bara hade en lika cool bil som han och om jag bara tjänade lika mycket som hon – DÅ skulle jag vara lycklig”. En klassiskt indier å andra sidan tittar ner på de som har det sämre (de finns oftast gott om i Indien) och tänker ”oj vad skönt att jag iallafall inte har det lite fattigt och ruttet som den och den och den”

Vi lever i en ding-ding värld. Det var bara det jag ville säga.