Vill du följa med till Bingo Lotto? frågade min mor mig, när farmor och farfar, två bingo-tokiga pensionärer, skulle bjudas på plats i tv-studion som nyblivna 80-åringar. Jag visste inte ens att detta tv-program fanns längre, men kunde inte motstå erbjudandet att följa med.
Gled bakis ner i min stol bland publiken på söndagskvällen och fick en het strålkastare rakt i ögat. Någon dam, ganska rolig får jag erkänna, värmer upp publiken och berättar när vi ska klappa, skratta och hysteriskt skrika. Fint att slippa fundera på hur man ska bete sig.
Programledare är numer Lotta Engberg. Gäster var Lill-Babs och Claes-Göran Hederström. Bra roligt var det att se Lotta Engberg dansa med Lill-Babs i takt till ”Tuff brud i lyxförpackning” medan en stel Claes-Göran stod bredvid utan ens ett försök till leende och bara såg ut att vilja lämna den trista tillställningen.
Under bingospelandet var det ett väldigt tjatande, Niklas 34 och Niklas 37, trodde aldrig att Lotta Engberg skulle ge sig.
-Loket var inte bra, säger farmor när jag undrar om det inte var bättre förr. Farfar säger jag åker nog hit igen, det här var ju kul.
Efter programmet gick jag snabbt hemåt, för att undvika diverse autografjägare och papprazzi, hela hundra kronor rikare. Om man räknar bort anmälningsavgiften var jag egentligen fattigare, fast jag fick ju en macka och liveuppträdande så anser mig nog vara en vinnare ändå!
Det är spännande tider i nyhetsflödet - det pågår en häxjakt på hycklare. Igen. För det är ju med jämna mellanrum bonusar och astronomiska löner skändas. Wanja Lundby-Wedin åkte ut i kylan efter att ha klagat högst av alla trots att hon själv varit med och godkänt AMF-höjdarens megapensionsavtal. Ministrar som inte betalar TV-licens och skatt för barnflickor såg vi för ett tag sedan. AMF-bossen flyttade sina pengar innan det vankades återtag; Aja-baja! Det var omoraliskt att inte låta din pension minska i värde. Engelska ministrar låter skattebetalarna betala för sin porr och se’n minns vi förstås toblerone-affären. En riktig vinnare!
Det är bra, allt det där, media skall bevaka oss alla. Det behövs och minskar med all säkerhet korruption och omoral. Men kom inte och säg att “de” är värre än vanligt folk. Alla som kan roffar och är listiga. Punkt. Jag skulle inte tacka nej till ett jättebonus om jag blev erbjuden, och inte heller skulle jag vilja se min ungdoms tjuvåkande dokumenterat när jag blir erbjuden en ministerpost. Vilka var alla de tusentals som plötsligt anmälde sitt TV-innehav när ministrarna fick avgå?
Åh, vad det är skönt att vara en Svensson.
Ingen annanstans får skvaller och sensationsnyheter mer utrymme i mediabruset än i landet av cricket och afternoon tea. Just nu går man, med rätta, hårt åt parlamentarier för att de har astronomiska utgifter. En snubbe hade £60000 förra året. Lejondelen är oftast utgifter för dubbelt boende, men att ha ett “andra boende” 9 miles från jobbet trots att hans hem ligger 3 miles från kontoret verkar lite galet och luktar illa.
Bragdguldet fick nog ändå inrikesministern Jackie Smith som begärde ersättning för sin kabel-TV (vilket är ok) som dock hade tilläggskostnad för pay-per-view-filmer (inte ok). Det lustiga var att det handlade om två porrfilmer som hennes make konsumerat. Denne fick således ge en offentlig ursäkt för att skattebetalarna betalt för hans porrkonsumtion och förpassades av ministern till soffan för några veckor. Detta scoop växte naturligtvis till himmelns höjder och snart luskades det ut vilka filmer som herr Smith tittat på och kommenatarer kring dessa haglar tätt. Åh vad det är gatt att gatta sig i andras skandaler.
Förra veckan simmade jag och min fru med delfiner. Vi fick det i bröllopspresent, 40 min tillsammans med ett par delfiner…
Tyvärr var traffiken precis lika extrem som den ofta e på kvällarna så våra 40 minuter hann bli 10 innan vi hann fram. Ingenting att hänga läpp för dock så badbyxorna slank på attans kvickt och jag hade även med mask och snorkel så man kunde simma runt med de under vattnet oxå.
Och jag har sett delfiner innan men aldrig på ett så begränsat område (simbassäng). De var otroligt lekfulla, nästan så jag blev rädd till en början eftersom de hela tiden simmade in i mig. Men jag blev snabbt tillsagd att de vill bli klappade, och mycket riktigt, de vill helt enkelt bara bli klappade och kliade! Sicka gattare.
Våra 10 minuter gick alldeles för fort. Vattnet var i och för sig kallt men jag hade gärna stannat längre. Det är riktigt kul att följa en delfin genom att hålla fast i toppfenan (fenan ovanpå delfinen har garanterat ett bättre namn men så långt sträcker sig inte min delfinkunskap) under vattnet, eller att ge den en “high5″. Vi fick i alla fall känna på det men hann tyvärr inte ta några riktigt bra foton…
Imorgon lördag kl 20.30-21.30 lokal tid är det “earth hour” för tredje gången. Det är en internationell kampanj för att minska energiförbrukningen och växthusgaser och alla omkring hela världen ombedes släcka deras lampor och onödig elektrisk utrustning.
I år hoppas de att över 1 miljard släcker ner sina hem.
Själv är jag bortbjuden på födelsedagsfest i en Datja en dryg timme utanför Moskva. Jag har gjort det till mitt egna lilla uppdrag att släcka alla lampor under festen och till min hjälp har jag, utöver födelsedagspresent, laddat upp med massa ljus. Hoppas nu bara de andra ryssarna vet vad det handlar om annars får jag det tufft att förklara med min knaggliga ryska (även om vodkan kommer att hjälpa till)…
Ps. Förhoppningsvis är inte “banjan” (rysk bastu) eldriven… vore ju för synd att behövs stänga av aggregatet ifall vi sitter där.
Träffade häromdagen en senior f.d. kollega från Australien. Han var en mkt skojfrisktyp som tipsade mig om den spännande websidan ratemypoo. Du får se en bild på just avföring vilken du ger en rating från 1 till 10 helt baserat på dina personliga kriterier och smak. Sedan du lagt ditt betyg får du se en ny bild samt veta vad snittbetyget ligger på den förra bilden. Den här till höger gav jag en stabil 9a men snittet var bara 6.42 baserat på 7931 röster. Således måste det finnas några riktiga värstingar där ute. Givetvis finns det topp- och bottenlistor. Man kan också skaffa login vilket jag antar ger vidare privilegier. Fantastiskt!!
Det handlar helt enkelt om ett riktigt gott skratt och ett hyvelns partytrick! Men VEM kommer på att skapa denna sida? Behöver vi en dylik sida? Yes, but why??
En gång i tiden hade jag och några vänner pokerkvällar/nätter med ojämna mellanrum. En herre i sällskapet var en fena på att bjuda till; på menyn stod det då ofta snabbmakaroner, mamma-scans köttbullar och pulverbearnaisesås. Allt i ohyggliga mängder. Just bearnaisesåsen skapade ju en makalös lyxkänsla och alltsedan de dagarna har jag haft ett slags smygromans med bearnaisesåsen.
Det är alltid en speciell känsla, emellanåt deprimerande, att gå på resturang på utan sällskap. Just när man reser i jobbet och någon annan betalar notan är det ju frestande att äta extra gott, men det blir aldrig riktigt festligt på egen hand. Personligen brukar jag ta med mig en economist som sällskap, för ett inte verka alltför sorglig. Hotelresturanger är ju annars ett standardhak för ensamätare, men dit går jag inte av princip eftersom de är löjligt dyra, maten är ofta medioker och sällskapet består mestadels av sorgliga affärsresandes. (Fast jag är ju inte så principfast så ibland hamnar jag där trots allt pga lathet).
Igår gick jag på en fransk resturang med min economist. På skylten utanför utlovades “best steak this side of Paris”. Just biff är annars en tragisk historia i England, men jag tänkte att jag skulle ge det en chans. Beställde en klassisk sirloin men konfronterades strax med valet av sås. Trots att jag är så svag för pepparsås så gjorde sig min smygromans påmind och valet föll således på bearnaisesås. Mumma tänkte jag.
Strax låg den underbart möra köttbiten på min tallrik. “Medium rare” såklart. Och köttet var verkligen mumsigt. Men VARFÖR valde jag denna snuskiga sås?? Bearnaisesås är och förblir en fettbomb som inte aktiverar någon endaste bortglömd smaklök utan bara lägger ett gläfsigt lager och blodkärlsblockerare på tallrik och i mage. Bearnaisesås är en sås som borde placeras långt från alla civiliserade menyer och kanske helt glömmas bort, för att sedan bara ätas av ett fåtal entusiaster likt surströmming.
Min bearnaisesåssmygromans torde nu för evigt vara över.
Efter att tidigare kommit ut ur garderoben som lättölare, tänker jag nu deklarera min passion för filmgenren Romantiska komedier vilket med all säkerhet i världen kommer cementera bilden av mig själv som en ärkemjukis.
Jag är en man som inte har mycket till över för TVn och skulle kunna leva alldeles utmärkt utan den (förmodligen är jag den enda i riket med ett hembiosystem som legat ouppackat i tre månader…), men när jag checkar in på hotel så blir jag som förbytt och TV-monstret inom mig får fritt löpa amok!
Således, efter att ha checkat in här i London inledde jag kvällen ca kl 22 med några nyhetssändningar på diverse kanaler, se’n en stund med Family guy följt av värdens grymmaste biljakter i ett så’n där dokusåpa-liknande upplägg där man visar filmer från polisen på fältet. Någon gång efter midnatt, just som ögonlocken blivit alltför tunga för att hålla uppe, snubblade jag förbi Ben Stiller och Edward Norton i filmen Keep the Faith där de spelar Rabbin respektive katolsk präst. De är bästa kompisar alltsedan barnsben, och hör och häpna – de faller för samma kvinna. Underhållande dialog och charmiga scener.
Igår vart det några sköna öl med f.d. kollegerna samt indisk resturang innan jag åter rullande in på hotellrummet. Eftersom gårdagsfilmen inte slutade förrän 01.45 var jag fast besluten att somna direkt men fastnade precis som dagen innan med fjärrkontrollen i hand, nu med ännu tyngre ögonlock. Att det sedan var Notting Hill som sågs måste betecknas som en praktskräll. Jag har ju sett den minst två gånger förrut och dessutom sändes den i reklam-TV vilket jag hatar passionerat. Jag hade helt glömt hur Hugh Grant’s fluffiga hår inte är ett dugg charmigt utan helt enkelt rääligt som vi säger på västkusten (översättning: dunderfult!). Vidare är hans rollkaraktär 100% genomtrist som ingen filmstjärna i världen skulle falla för. Desto charmigare att det är just det som händer trots allt!!
Romantiska komedier är allt igenom förutsägbara; Det är kärlekstorka följt att den stora förälskelsen som snart vänder över i den totala missären eftersom paret av en eller annan orsak inte kan vara med varandra. Fast i de sista 5 till tio minuter kommer så den spektakulära uppnbarelsen att de visst skall vara med varandra för kärleken är starkare än alla andra krafter och övervinner alla hinder. MEN nu är det kanske redan för sent!! Endera parten har bränt broar och skepp så det krävs nu något utöver det vanliga för att han skall kunna förklara för henne (eller hon för honom) att han varit en idiot men OM hon bara ger honom en sista chans så kommer allt at ordna sig – vilket det också gör och alla hurrar och är glada och jag spiller en diskret tår av glädje innan jag snabbt torkar bort den eftersom coola killar skall ju tycka att det där är superlarvigt. Slutscenen är gärna ett framtida bröllop eller kanske en gravid mage i en park eller på ängen.
Na, se där! Det är inte så svårt att smäcka ihop ett skönt manus i sann kioskvältarstil! Skräckfilmer och alltför kusliga thrillers har jag helt slutat se. Jag blir så skraj och vågar nästan inte titta och förföljs av mardrömmar på natten. Nej tacka vet jag action och rom-com, de kräver så lite av mig, och gör mig så glad!
Mjukiskillar världen över: Res eder och kliv ut ur garderoben!! Klä av er era macho-kläder och ta ett uppfriskande nakenbad (t ex i Varberg)!!
Har just bott på mitt nya favorithotell och måste dela med mig av denna upplevelse.
När jag anländer på piren mitt i centrala Rotterdam och inser att det är den väderbitna, slitna, gamla byggnaden framför mig som skall vara mitt hem de närmaste 2 nätterna blir jag mycket belåten eftersom detta ser ut som den sortens hotell som inte hamnar i det minimalistiska opersonliga Choice-facket och ser likadat ut som alla världens andra hotell. Tvärtom visar sig New York Hotel Rotterdam vara precis så härligt genuint som första intrycket påvisar.
Jag är lätt att fascinera när det gäller speciella restauranter eller hotell och detta hotell sviker inte utan fortsätter att imponera från första intryck till övriga upplevelser.
Historien bakom hotellet är att Holland-America-Line vilket var porten för lycksökande Europèer under den stora utvandringen till Amerika hade sitt kontor här och sedemera gjorde om det till boende för de som skulle resa. Eftersom kryssningskoncernen själva fick betala för de resande som visade sig vara sjuka vid ankomst och därför skickades tillbaka från New York gjorde man sitt yppersta för att hygien och trivsel var på topp här. Denna känsla sitter fortfarande i väggarna och det fullkomligt osar historia när man går upp för stentrappan och igenom den revolverande dörren fram till receptionen där en klassisk Bell-boy med perfekt engelska välkomnar en framför en vägg som visar hela världens tider i form av 40 klockor.
Hotellet är utsmyckat med koffertar och andra föremål från tidigt 1900-tal som symboliserar resande och själva skelettet i form av trappor, väggar, golv osv är bevarat intakt och mycket fint. Alla rum på hotellet är olika, men alla har ca 6 meters takhöjd och fönster som sträcker sig från golv till tak med utsikt mot kanalen och dess livliga trafik. Mitt rum har skepps-tema med lampor som man vanligtvis bara ser på båtar, ett runt fönster i dörren in till badrummet och plåtskåp med hasp istället för garderob. Sängen skulle rymma en hel familj och skrivbordet utsöndrar en känsla av att en kapten suttit och skrivit sina memoarer där.
Denna sortens hotell är värt en resa till Rotterdam utan att göra något mer än att bo där precis som en 3-stjärnors Michelin-restaurang symboliserar att detta är värt en flygtur till just denna stad bara pga. maten på detta hak.
Klocka än 11 på förmiddagen och det är många timmars arbete innan jag igen stegar in i receptionen och beger mig mot mitt rum, men redan nu dagdrömmer jag om hur jag skall stå vid fönstret och se på båtarna innan jag slår mig ner och skriver i loggboken om dagens väder och hur nära vi var att bli bordade av pirater…..
I ryssland dricks det väldigt mycket te måste jag erkänna. Något som jag tycker e mysigt. Man dricker nästan alltid te. Jag tex dricker nästan aldrig kaffe på jobbet längre men en 5-6 koppar te är ingen ovanlighet. På jobbet blir det oftast “med mjölk” även om favoriten är “med citron”. Alltid lika intressant med vilket te jag ska välja oxå och det är här jag upptäckt hur mycket namnet och den lilla förpackningen spelar roll (förpackning är intrycket teet kan ge mig innan jag druckit det). Tex har det lilla ordet “guld” gjort att jag nästan oavbrutet väljer “Ceylon Gold” när jag egentligen inte bryr mig om vilken sort det är så länge det är svart (earl grey kalls svart te i Ryssland). Så lättlurad är jag.
Fotnot: Russian Earl Grey från Lipton e min absoluta favorit men den verkar inte finnas att köpa i Ryssland. Inte än i alla fall…
Recent Comments