Istället för att studera som jag borde, slösurfar jag på nättidningarna och ramlar över den här artikeln om föräldrarna Jonas och Nora och deras barn Pop (Alla namn är fejk av någon underlig orsak). Artikeln var så lång och lite seg att jag skall ge er en snabb sammanfattning:
Jonas och Nora bestämde redan under graviditeten att de skulle hemlighålla barnets kön, ja alltså inte bara under grviditeten utan även sedan barnet fötts. Tanken var att barnet skall få en så könsneutral barndom som möjligt för att inte redan från början placeras in i ett blått eller rosa fack. Barnet är nu 2.5 år.
“ Många blir spontant glada och tycker det är fräscht” säger Jonas. Jag tycker idén inte är helt dum men tycker det skulle räcka att hålla det på ett idéstadium. Föräldrar skall inte använda sina barn till några psykosociala experiment utan ge dem bästa tänkbara uppfostran. Nåväl, om Pop inte har ett väldigt könsneutralt utseende kommer det här nog vara ett bortblåst minne för honom/henne innan han/hon når skolan där barn inte drar sig för att mobba ut alla som är annorlunda. HEJA POP!!
Blev idag tipsad om en blogg vid namn Heja Abbe!
Jag vill påstå att jag aldrig blivit mer berörd av något jag läst tidigare. Visserligen har jag relativt nyligen blivit far och har därför lätt för att relatera till kärleken till ett barn, men att gråta högljudt på kontoret var en något oväntad aktivitet på en vanlig fredag i oktober. (Tur att jag var ensam…)
På något sätt känns det ovärdigt att blogga om roliga ord, musiktips, konstiga tankar i vardagen och alkohol när man kunde skriva om saker som faktiskt betyder något. Som Abbes pappa gör.
Bloggen handlar om hur två nyblivna foräldrar direkt efter förlossningen blir varse om att deras lilla son har någon form för hjärtfel. Efter kort tid kommer det fram att han i tillägg lider av ett ovanligt kromosomfel, har fel på höfterna och saknar en njure. Abbes pappa skriver reflektiva texter om hur tillvaron vänds upochner och om hur den sedan fortsätter vändas upp och ner genom 3 år fram till idag.
Det är svårt att sätta ord på hur fin denna blogg är, men om jag skall våga mig på att använda det slitna uttrycket - bli en bättre människa av att läsa den så hoppas jag att någon tar det rådet.
(Längst till höger på sidan kan man få kortversionen av denna blogg i 47 korta texter skrivna under 3 år. Läs dessa och lägg sedan till bloggen som en Favorit!)
Heja Abbe!
Min son på snart 1 år har en uppsjö med leksaker.
Leksaker som om dom fanns när jag var barn skulle ha varit det absolut tuffaste man kunde lägga vantarna på. Grejerna har ljud, ljus, färger, former, utmaningar, hjul och mjuk päls.
Pleasure overload, som min goda vän skulle ha uttryckt det.
Problemet är att den lilla parveln inte är ett dugg intresserad i någon av all den, enligt oss fantastiskt roliga underhållningen.
Istället gillar han alla dom möbler och saker som man aldrig tänker på att man har och som definitivt inte ingår i begreppet leksaker.
Ladies and Gentlemen, I give you -
Top 3 leksaker i vårt vardagsrum enligt min son:
3, Strömkabeln till en laptop.
2, Fjärrkontrollen till TV:n.
1, Sotigt gnistgallret till den öppna spisen
Dagar kan vara lite hur som helst och från morgon till kväll så påverkas man av händelser och folk som utgör det man kallar “min dag”.
Idag var “min dag”sådär.
Stessigt på jobbet och en insats som fullständigt saknar den kvalitet och noggranhet som jag förväntar av mig själv. Ett möte med två fullständigt värdelösa personer som inte hade någon möjlighet att ta det beslut som jag var där för att få dem att ta. Tjattrade om sin helg och fritid med varandra som om jag inte var där och utmanade varenda argument från min sida bara för att imponera på varandra och fullständigt utan fog.
Vidare blev jag besviken av andra orsaker på kontoret och var milt sagt på ett sjuhelvetes humör då jag drog hem.
Väl innanför dörren hör jag min fantastiska frus röst frågande “Hvem kommer nå, tru??” till vår lilla son och samtidigt hör jag honom plaska sina handflator i kakelgolvet och skynda sig över tröskeln och ut i hallen för att titta upp på sin pappa med ett leende längre än Svinesundsbron och bredare än en ladugårdsdörr.
I den stunden och helt sedan dess har jag inte ens tänkt på det som fram tills dess kallades “min dag”.
När min fru senare dukar upp en mycket god middag medan jag bara kan leka med den lilla solstrålen utan att behöva hjälpa till med något som helst så funderar jag på vad man gjort för att förtjäna dessa personer i sitt liv.
Min lilla familj är det som överstrålar allt annat som inkluderas i “min dag”.
Ge mig inkompetenta medarbetare, sura kunder, dåliga resultat, motgång, regn och åska, lunch från Ica Steen & Strøm, dåliga batterier på I-poden, trånga T-banevagnar och jag fnyser av det efter att ha sett det här:
Recent Comments