Allt detta tjat om distributionsformat för musik är väl intressant nog, men glömmer vi inte att fokusera på musiken i sig?

Tänkte lite på hur man köper en skiva och hur man (eller jag) avspisar denna nya kulturinjektion i sitt liv. Hur kan man bara sätta på första låten utan att ha några förutfattade meningar om vad man ska få uppleva? Det går väl i princip inte, om man nu inte har lagt sina besparingar på något KOMPLETT okänt. Och det har man såklart aldrig. Musiknörd som man är läser man så många recensioner man kan komma över först, och sen kanske höra några smakprov man laddat ner. Bra recensioner är väl kvalitetsgaranti nog?

Finns det idag folk som har tålamod att lyssna på en hel skiva? Förr fick man ett elegant avbrott när man skulle vända skivan efter hälften. Ljudet på en LP-grammofon är ju också fortfarande helt överlägset cd och mp3. Fasen, nu tror jag att jag tappade tråden. Minns inte vad jag ville ha sagt. Hade ju tänkt skriva en bruksanvisning för att lyssna på musik, men fy fan vad jag skulle låta förmanande pretto då. Jag vet såklart att alla människors subjektiva upplevelser är olika.

Men i alla fall. Har ni inte hört Glasvegas debutskiva på hög volym så har ni något att glädja er till. För mig är det något av det mäktigaste på den här sidan The Clash’s “London Calling”. Blir helt stissig av att tänka på att få se dom live första gången. Och mitt hjärta svarar med svindlande kontraktioner när jag hör vissa låtar på Hello Saferide’s “More Modern Short Stories”. Annikas röst är direkt bärighetshämmande før mina knän. Lipar nästan lika mycket som när jag läser om 17-åriga Angelica som hittar sin biologiska mamma i Colombia på Facebook.