I Norge är fenomenet Julbord ännu större än dess motsvarighet i Sverige bland företag, men också privat.
Jag skall på 6 julbord under december med olika konstallationer vilket kan verka lite i överkant, men det är en mycket trevlig tradition som innehåller fantastisk mat.
Sedan några år tillbaka brukar jag bli bjuden till en tidigare kollegas grabb-julbord som han arrangerar tillsammans med 2 vänner. Detta har jag tidigare varken velat eller kunnat gå på. Eftersom jag börjar tycka att det är lite genant att tacka nej år efter år så hoppades jag nu på att vara ute ur inbjudningsloopen, men så var icke fallet.
Till saken hör att min vän, som är lika gammal som mig (29) har en fru med relativt konservativ syn på saker och ting. Hon är under 30, men uppför sig som en klassisk Victoriansk-dam vilket är mycket underhållande och irriterande.
Detta par har nyligen skaffat hus varpå hennes roll som Hustru i Huset, och fullständigt in control över han liv nu har hittat nya höjder.
“Grabbarnas Julbord” är nämligen nu arrangerat av henne i hennes mans ära och det är från henne en inbjudan plöstligt dimper ner i Inkorgen.
Jag anser detta fascinerande i sig själv, men innehållet får mig att tro att hon skojar.
“Du är en av de lyckligt lottade som i år är inbjuden till det årliga Grabb-Julbordet. Eftersom vi precis har flyttat behöver vi hjälp till allt så ta med dina verktyg eller matlagningskunskaper. Vi startar kl 14 (!) och arbetar (!?!) fram till ca kl 20 då vi intar en julmiddag tillsammans. Ta med egen dricka och vänligen för över 400 kronor til mitt bankkonto för maten. Väl mött!”
Mitt svar:
“Aj,aj,aj, ännu en gång har jag planerat min årliga tvagning av könet inför jul denna dag.
Hoppas att ni får roligt.
/D5″
Det här fick mig att minnas en liten historia från min barndom.
Med få undantag så tror jag inte att ni (5) som läser detta minns Totte Wallin och hade det inte varit för följande historia så hade yours truly inte heller gjort det.
Min mor jobbade som röntgensköterska på sjukhuset i Varberg i 25 år. Under ett av dessa år i slutet av 80-talet var hon så lyckligt lottad att hamna i “Festkommitèn” för sjukhusets julbord. Fördomsfullt antar man ju att en sådan uppgift i en kommunal verksamhet är högst oglamorös, men icke denna gång.
Mamma ïnvigde nämligen mig i sina planer om att boka min egen hemliga favorit; Claes”Ronny Jönsson” Malmberg som underhållning. Detta gjorde att det kliade i hela min kropp eftersom jag var i besittelse av ett köpt kassettband där Ronny Jönsson kåserade runt Pörrfelmsbutiiken under Möndals Brooo och någonting om negrer i sovsäckar som jag inte minns poängen med.
Detta berättade jag trots att det såklart var skithemligt till alla som orkade lyssna och troligtvis spred sig också ryktet vidare till folk som skulle på julbordet.
När det närmade sig dagen D så bytade plötsligt min mamma, till min stora besvikelse ut Ronny Jönsson mot Totte Wallin som jag inte hade en jävla aning om vem var. Den officiella orsaken var att det kanske blev för grovt med Claes Malmberg, men helt ärligt så var det väl under denna period som vår kära Götlaborgare snortade kokain på dagistoaletten enligt sina nysläppta memoarer och därmed inte kunde medverka.
Hur som helst så minns jag hur min mor skulle möta Totte Wallin i egenskap av festarrangör och se till att han hittade fram till lokalen på Fästningen där gildet skulle hållas. Osäker på hur eller varför, men det som av någon anledning inträffar är att Totte Wallin plockar upp min mor vid tågstationen i en Ferrari och kör de 200 metrarna till Fästningen. Denna parkeras således utanför så att alla skall se att det är en riktig stjärna som uppträder denna afton.
Jag vet inte vad underhållningen bestod av, men jag minns hur jag fick en autograf av denna Totte som min mor hade bett honom skriva och att jag eldade upp den i en ritual baserad på svartsjuka av att denna 80-tals playboy hade plockat upp min mamma i en sportbil utan att pappa var med.
Vem fan trodde han att han var?
Ronny Jönsson?
Recent Comments