Sedan, när jag lämnat jorden och svepts i väg långt ovan en torr knastrig grusväg i Tennessee, då fanns bara musiken.

Men riktigt så blev det inte den här gången. Lambchop är aldrig dåliga, men jag förväntar mig mer själsnärvaro för jag vet vilka otroliga låtskatter dom sitter på. Nu blev det mest sånger från senaste skivan, (OH) Ohio, plus en (mycket fin) tolkning av Dylans ‘You’re a big girl now’.

Kurt Wagner började skriva musik och bildade bandet Lambchop i Nashville när han insåg att hans karriär som golvläggare var över, på grund av trasiga knän. Rösten är mycket karaktäristisk, på gränsen till sönderrökt, torr utan någon direkt klang. Jag tycker den är as-snygg.

Konsertlokalen är min nya favorit i Oslo, storsalen på Chateau Neuf. Inrymd i ett skittråkigt betongstudentkomplex ligger denna gigantiska amfi-scen med superbt ljud och sköna fåtöljer till alla (det är ju så jäkla gött att kunna nästan halvligga genom en hel konsert, jag är nu för gammal för ståkonserter). En skøn intim stämning infinner sig, storleken till trots.

Stämningen blir också sådär småputtrigt mysig med Kurt Wagners spontana mellansnack och småskämtande med pianisten i bandet. Han halar fram en mobil och ringer sin kompis för att få resultatet i nån football-match. Publiken skrockar och hojtar önskelåtar.

Lambchops ‘kammarcountry’ kommer bäst till sin rätt med en mycket sparsmakad ljudbild i dom mest lågmälda sångerna. Lite mer upptempo och man rycks ur sin mysdvala och det blir halvtråkigt istället. Två låtar rockas det däremot loss ordentligt och gubben Wagner får nåt lysande i blicken och bjuder på magisk sångprestation.

Jag saknar ändå mycket när konserten är slut, kommer ihåg att jag hade samma känsla sist jag såg dom. Inte en enda sång från mitt favoritalbum ‘Is a woman’. Blä. Och så önskar jag att vi kommit lite tidigare och hört mer av förbandet, norska ‘Little Hands of Asphalt‘. Det lät riktigt bra.

Betyg: 3 av 5

http://www.myspace.com/lambchopisaband