För ett par dagar sedan hade jag den tveksamma äran att beskåda SVT:s nya humorsatsning Grillad.

Konceptet Roast har jag känt till ganska länge och klipp från exempelvis Pamela Andersons Roast på Comedy Channel med bland andra otroliga Jimmy Kimmel och helt härliga Sarah Silverman är redan en Youtube-klassiker.

Jag är dock tveksam till att den svenska motsvarigheten med Per Moberg kommer att ses av speciellt många i samma medium.

Ett mer misslyckat försök på att hämta över ett amerikanskt koncept och försvenska det har jag sällan sett.

För att använda ett slitet uttryck så är det roligare att se färg torka än att se dessa fruktansvärt obekväma komiker försöka vara taskiga med glimten i ögat utan att egentligen vilja det. Jag vred mig i soffan och väntade på att eländet skulle ta slut.

Efteråt har Malmberg och Norman tagit sitt förnuft till fånga och droppat sin egen medverkan i ovan nämnda program vilket nog var bäst för alla inblandade. De övriga, lite yngre komikerna har större möjlighet att lyckas med konceptet eftersom de förstår hur det fungerar, men generellt så kändes det hela mycket krystat och påklistrat.

Det måste ju för övrigt upplevts som mycket pinsamt när Erik Hörstadius och Anders Ekborg rev av fler applåder och skrattsalvor än de komiker som “do this for a living”.

Ett mer lyckat exempel på att köpa in ett utlänskt TV-koncept och försvenska det är Kanal 5:s “Ballar av stål” som både hade en fantastisk och naturligt begåvad programledare samt komiker som faktiskt var riktigt roliga och vågade. Till skillnad från  försöken till fräckheter i SVT:s Grillad kommer Martin Sonebys Urban Sports väldigt nära Negs motsvarighet i den australska utgåvan och hans utmaning mot Stockholms kategori C-supportrar med tillhörande språngmarch var fantastiskt underhållande och nervpirrande.

Ballar av Stål är ett program jag definitivt kommer att fortsätta se, men Grillad blir knappast TV-historia.

Igår kväll satt jag som klistrad och bevittnade den helt lysande dokumentären om Olle Ljungström med en stor klump i magen och med lika nära till skratt som tårar.

Eftersom vissa av SVT:s dokumentärer saknar rättighet utanför Sverige kan jag egentligen inte se denna och andra filmer, men plötsligt fungerade det. Dock bara i 43 minuter vilket gjorde att jag inte fick sett de sista 13, men jag vill ändå redan nu blogga om denna fantastiska person som har så många demoner att tampas med.

Jag är för ung för att minnas Reperbahn och har bara sporadiskt korsat Olles spår när han släppt singlar om Norrländska Gudinnor, Sin far eller på tiden då han var Världens räddast man. Tidigare har jag faktiskt inte vetat om hans problem och sjukdom.

Denna sjukdom och dessa problem blir man däremot fort varse om redan i filmens inledande minuter då Olle visar sig ha blivit tvångsinlagd på Psykakuten på grund av att någon trott att han skall ta sitt eget liv. Detta avfärdar dock Olle med ett härligt skratt och den genomsköna formuleringen “Jag skall ta 6 tabletter per dygn, men eftersom de inte gav effekt tog jag 8 på en gång. I skåpet har jag 100 tabletter så om jag ville ta livet av mig hade jag nog tagit fler än 8. Tror dom att jag är snål i min sista timme, eller??”.

I en annan scen röker Ljungström på balkongen och fipplandes med sin mobiltelefon lyfter han luren till örat. Efter en halv minut utbrister han “David Schutrick - `va roligt!” som om det är Schutrick som ringt honom fast det var tvärtom.

Dessa sekvenser varvas med en trasig, men mycket reflekterad Olle Ljungström som visar sig ha pådragit sig flera sjukdommar efter sitt rock`n`roll leverne. Bland anat åldersdiabetes och en blodförgiftning som han fick när han reste till Afghanistan för att filma och istället hamnade mitt i en självmordsattack (!).

 Jacob Frössèn har följt Olle i tre år och under denna period så varvas bilder där Olle har goda perioder och ser ut som “a million bucks” i röd sametskostym och sidbena, men intervjuer där han ser ut att vara över 60 och mycket trött på livet. Hela tiden med en närvarande respekt och utan att bli för grävande eller påflugen.

Ljungström kan berätta för kameran att han insett att han aldrig kommer att sitta under ett äppelträd med barnbarn runt fötterna och att hans väntan på döden därför upplevs som mycket tråkig och långsam, trots att den närmar sig med hög hastighet.

Dokumentärfilmen akompanjeras såklart av Olles musik vilken här ger texterna en ännu mer personlig mening.

Efter att ha sett de minuter jag fick lurat till mig lyssnade jag på Olle på Spotify. Det tycker jag att du också skall göra efter att du lagt 56 minuter av ditt liv på att beskåda historien om Världens Räddaste Man.

Låtlista:

http://open.spotify.com/user/oslodavid/playlist/4ycxaktIOImc2MsPeMPpEc